Att helst vilja blunda…

Att helst vilja blunda...

Det är ovanligt kallt för årstiden här i Kavalla, men ändå så fint att vara här. Idag har skrivandet inte gått bra alls. Men jag tröstar mig med ett citat av Jeanette Winterson, från boken ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?”

”Det tog mig lång tid att begripa att det finns två slags skrivande: det som du skriver och det som skriver dig. Det som skriver dig är farligt. Du hamnar på platser som du inte vill hamna på. Du tittar där du inte vill titta.”

Ja så är det.

Grekland, världen

Alla dessa unga greker

som med sina axelremsväskor, sina ryggsäckar

går runt bland caféborden, bjuder ut sina varor.
De som ständigt möter bortvända blickar,
nekande huvudrörelser.
 
Vad blir det av dem?
 
Vad gör det med oss alla?
De som ständigt vandrar, vi som sitter kvar.
 
Hur länge sitter vi kvar?

Äntligen!

Äntligen!

Jag har blivit tant. Snarast en gammal grekisk tant. Idag har jag suttit vid vattenbrynet, sprattlat med benen och skrattat tillsammans med kvinnan i vit tyghatt som satt bredvid mig. Jag har lika lite aning om vad vi talade om, som jag vet vad vi skrattade åt. Av alla ord som kom ur hennes mun förstod jag endast det kalimera som vi hälsade varandra med. Jag tror faktiskt att det är alldeles för få svenska tanter som sitter i vattenbrynet och bara skrattar rätt ut åt att livet just nu är gott, så nu har jag gjort mitt för att förbättra den statistiken.

Och när jag lekt klart fick jag inte bara min simtur, utan när jag halvvägs hem stannade för att dricka kaffe, hamnade jag dessutom av en slump intill ett långbord med grekiska gentlemän som sjöng och spelade. Bouzouki, munspel, manskör och ett och annat solo samt dessutom vågskvalp. Jag fick lust att dansa på bordet av lycka men det gjorde jag inte. Någon måtta får det ju vara.

Ja så här bra kan man ha det, när man som jag fått ett författarstipendium, som berättigar till en hel månad i Kavalla i Grekland. Klockan sju varje morgon ringer det i den grekisk-ortodoxa kyrkan tvärs över gatan. Då slår jag upp dörrarna till min terass och skriver en timme innan jag äter min grekiska yoghurt med nötter. Det är lite märkligt att sitta här i den grekiska värmen och skriva om råkall norrlandskyla, om Paris 1971 och snöiga demonstrationer i Umeå. Men det är det jag gör. Däremellan plockar jag i örtträdgården citronmeliss och mynta till mitt gröna te, norpar någon druva, mediterar i den vackra kyrkan och tar långa promenader nedför och uppför Kavallas vidsträckta kullar. En av de grekiska katterna liknar min katt Selma, hon ligger ibland under ett av träden i olivlunden, ser ut att undra över vad man nu ska ha sådana träd till när de ändå inte ger henne något som hon kan äta. Olivolja, ska jag säga till henne någon dag. Den ljuvligaste husets olja som står i vårt kök. Hon skulle väl antagligen lyssna lika lite som Selma gör.

Ja fint är det att vara här, hinna ikapp mina egna tankar och känslor. Och att för första gången i hela mitt liv ha så här lång obruten tid till att bara skriva. Jag har flera års samlade lösa blad, diverse manusutkast, idéer och en mängd filer i datorn. Mest av allt deleatar jag, men så är det alltid. Mycket är skräp av det som först verkade bra. Jag ser varken vad som är bra eller dåligt förrän det gått en tid.

Och mycket märkligt är det också att vara just här. Jung skulle ha haft mycket att säga om synkroniciteten kring att jag skulle hamna just i detta hus. Men det är en lång historia, så den får bli en annan dag.
(Fotot är taget från terassen där jag skriver, i det där mycket tidiga och mycket speciella morgonljuset)

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

En av de där vackra dagarna i somras åkte vi till Laxön i Älvkarleby och jag besökte äntligen Stig Dagermanrummet, fyllt av Dagermansällskapets samlingar och inrett på 40-talsvis. Författaren Stig Dagerman dog alldeles för ung, redan 1954, två år efter det att jag föddes. Men han hann skriva viktiga, starka texter och många av dem har följt mig genom livet. Jag minns fortfarande många av texterna från den där LP:n med hans tonsatta dagsedlar som jag som tonåring spelade mest varje dag… I skolan läste vi novellen ”Att döda ett barn” och så här ungefär femtio år senare tänker jag på den varje gång jag sätter mig i bilen för att köra. Nu har jag nyss laddat ned ”De dömdas ö” alldeles gratis från Litteraturbanken (En fantastisk sida, jag har fyllt min surfplatta med ett eget bibliotek därifrån) Men idag, just idag önskar jag alla att läsa den dikt han skrev  redan den 21 april 1954.

Flykten valde oss

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.

Natten var barmhärtig. Nu är vi här.

Ni är för många, kanske den frie trygge säger.

Kan vi bli för många som vet vad frihet är?

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.

Den valde oss på vägen. Nu är vi här.

Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!

Hjälp oss bära den frihet som vi bär!

 

http://litteraturbanken.se/#!start

http://dagerman.se/

Å nu är jag där igen…

inne i en av de där perioderna då jag skriver så mycket inne i huvudet, men raderar det mesta som kommer ut på papper eller i dator. Det är som om allt det där som trängs där inuti absolut vill fortsätta ligga kvar ett tag till. Dolt för omvärlden och skyddat av att ingen kan se det. Utom jag förstås som då får ett mycket överfyllt huvud.

Och jag slåss med det och med världen som ibland syns mig så galen. Argsint, upprörd, förvirrad och med ett trött huvud. Men snart, snart, snart ska jag till skrivarlugn.

Peppar, peppar, ta i trä vill jag genast skrika då jag skrivit de orden. Kanske blir det inte så. Kanske blir det ingen skrivarro alls och kanske kan jag inte skriva hur lugnt jag än har det. Så trött jag blir på gammal rädsla, på katastroftankar, på Jante och hela hans anhang.

Just nu…

Just nu...

har bokhösten startat bra. Maggan Hägglunds och min bok ”Drunkna inte i dina känslor” har precis kommit från tryckeriet. Sjunde upplagan. Det känns helt otroligt. Den här boken som vi trodde var en viktig men antagligen smal bok… Vi är tagna av all den respons vi fått och fortfarande får från boken – läsarmail, bloggar, artiklar. Det är fler än jag och Maggan som ligger under stenen emellanåt och som däremellan vill ut och förändra världen. Lika många män som kvinnor, det förtjänar att sägas än en gång. Om ett par dagar finns den även som pocket, den här smala boken. Tur att man har fel ibland, eller nåja ganska ofta…

Och nu på söndag åker jag åter till Lars Lerins Sandgrund med dess fantastiska konstsamling. Det är bilder att drabbas av, inte minst för en starkskör person… Där ska vi fira min vän och författarkollega Aino Trosells nya bok ”En egen strand”. På dess omslag står det att det är en bok om att gå sönder och ändå gömma sin dröm. Det är en beskrivning som fångade mig och som visade sig stämma. Och vilken vrede! När jag läste den fångades jag av den vreden och kunde inte sluta läsa.

Välkommen till Sandgrund för att höra mig och författaren Linda Olsson samtala med Aino om hennes bok. Och mycket annat som man kan läsa om på affischen här ovan.