Category: Allmän

Till er som följer den här bloggen

Det har inte kommit någon avisering om det senaste blogginlägget till er som följer min blogg. Det beror på att jag har en ny hemsida och att bloggen nu ligger på den. Men jag hoppas ni vill följa med dit! Längst ned i högra hörnet av nya hemsidan går det bra att anmäla sig. Då kommer nyheter från blogg och hemsida!

Glad advent allesammans!

Adressen är http://www.dorisdahlin.se

Annonser

Arbete. Död.

Åtta arbetare dog när de förgyllde Isakskatedralen i Sankt Petersburg.

Tio ord rymmer en hel värld.

 

Den papperslappen dyker upp när jag städar en skrivbordslåda. Jag hade inte behövt skriva ned det för flera år sedan när jag var i Sankt Petersburg. Det är sådant man inte glömmer när ens mamma var fabriksarbeterska, städerska och köksbiträde. När ens pappa var grovarbetare, bodbiträde, kalfaktor och hamnarbetare. 

Och nu ökar arbetsplatsolyckorna i Sverige. 

Alla minnens dag

Alla minnens dag

Det här är en dag när kyrkogårdarna fylls av oändliga ljusgator, av så många människor som möts i sorg, men också i tacksamhet över det som en gång var. Det gör mig så fånigt lycklig. Vi finns alla vi som minns, som vågar sorg och glädje, som ständigt tänder nya ljus.

När det dånar som värst där uppe…

Jag har lämnat det vackra funkishuset i Kavalla och redan hunnit vara hemma två veckor. Här kommer inga grannar med nyplockade fikon, ingen forskare knattrar på en dator intill och jag hör varken den grekisk-ortodoxa prästen mässa med sin vackra stämma eller kyrkklockorna som ringer klockan sju om morgonen. Emellanåt kommer jag på mig själv med att särskilt sakna den där buttra, trivsamma kyrkvaktmästaren som i förbifarten vinkade in mig i kyrkan medan han rökte, knappade på mobilen och sopade undan fimpar och annat skräp från ingången. Nu mediterar jag i hemmafåtöljen i stället för i den fridfulla, vackra kyrkan och det är fint det med.

 
Det var skiftande väder i Kavalla, badkarsvarmt vatten att bada i, men ömsom kallt, ömsom varmt i luften. Eller rejält åskväder som den kvällen då jag själv pratat om mina böcker och vi just avslutat det efterföljande knytkalaset. Tor, Tobaksmonopolets disponent eller vem det nu var som hamrade där uppe i himlen, men det dundrade och blixtrade rejält. Under natten bestämde jag mig för att det var Universum som signalerade att jag ska fortsätta skriva om det jag alltid skriver om. Överordning och underordning, makt, klass, utnyttjande och de tjusiga ytorna med det riktigt skitiga där under.

Fel dag

Fel dag

En sådan dag var det idag. Kroppen ville inte och själen hade bakhalt. Jag kände mig som de ödsliga träden och de lite hoptorkade löven i parken. Och så vänder det ju ändå där i vilan i bastuvärmen, under de långsamma simtagen i Kronobergsbadets bassäng.

När tobaksröken vilar över orden

Nu börjar mina veckor i Kavalahuset gå mot sitt slut. Det har varit fantastiskt att skriva i detta vackra och rofyllda hus. Men hur kunde den här långa tiden gå så fort? Jag ville skriva fler ord, simma än mer och äta fler druvor medan jag ser ut över horisonten.

Allt hänger samman, det skriver jag ständigt om. Och vad ska jag då säga om den tobaksrök som vilat över denna vistelse?

Jag kom hit till Grekland, med en berättelse i datorn som handlar  om när jag arbetade på Tobaksmonopolet i Härnösand en sommar. Samma Tobaksmonopol, som min mamma ofta pratade om, där hon långt tidigare varit lycklig arbeterska under många år. Och så kom jag då hit till den här stipendiebostaden i Grekland och upptäckte något jag inte hade haft en aning om, nämligen att detta grekiska hus 1936 byggdes av just Svenska Tobaksmonopolet som bostad åt dess disponent och tjänstemän.

En av kvällarna läste jag ett utdrag ur det jag nu skriver för de andra gästerna i huset och dagen efter var vi till Tobaksmuseet i Kavalla, då blev alltsammans än mer påtagligt. Hur kunde det komma sig att jag skulle komma just till detta hus när jag skriver om Tobaksmonopolet? Tobaksmonopolet vad vill du mig?

”Nä nu är det för mycket”, skulle mamma ha sagt. ”Tänk på att efter solsken kommer regn! Fast egentligen är det ju inte mer än rätt”, skulle hon också ha sagt. ”Men disponenten! Bor du i disponentens bostad! Det här måste jag ralla för Gun och Ingeborg! Men dom kommer inte att tro mig! Kan du skriva ned vad det var det hette där du bor? Och bor du där alldeles gratis? I disponentens bostad! Nä sanna mina ord det kunde man väl aldrig tro när man stod där vid maskinen att du skulle bo i disponentens hus!Nää mamma, det kunde inte jag heller tro.