När det dånar som värst där uppe…

Jag har lämnat det vackra funkishuset i Kavalla och redan hunnit vara hemma två veckor. Här kommer inga grannar med nyplockade fikon, ingen forskare knattrar på en dator intill och jag hör varken den grekisk-ortodoxa prästen mässa med sin vackra stämma eller kyrkklockorna som ringer klockan sju om morgonen. Emellanåt kommer jag på mig själv med att särskilt sakna den där buttra, trivsamma kyrkvaktmästaren som i förbifarten vinkade in mig i kyrkan medan han rökte, knappade på mobilen och sopade undan fimpar och annat skräp från ingången. Nu mediterar jag i hemmafåtöljen i stället för i den fridfulla, vackra kyrkan och det är fint det med.

 
Det var skiftande väder i Kavalla, badkarsvarmt vatten att bada i, men ömsom kallt, ömsom varmt i luften. Eller rejält åskväder som den kvällen då jag själv pratat om mina böcker och vi just avslutat det efterföljande knytkalaset. Tor, Tobaksmonopolets disponent eller vem det nu var som hamrade där uppe i himlen, men det dundrade och blixtrade rejält. Under natten bestämde jag mig för att det var Universum som signalerade att jag ska fortsätta skriva om det jag alltid skriver om. Överordning och underordning, makt, klass, utnyttjande och de tjusiga ytorna med det riktigt skitiga där under.
Annonser

One comment

Lämna gärna en kommentar här!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s