Äntligen!

24 september, 2013

Jag har blivit tant. Snarast en gammal grekisk tant. Idag har jag suttit vid vattenbrynet, sprattlat med benen och skrattat tillsammans med kvinnan i vit tyghatt som satt bredvid mig. Jag har lika lite aning om vad vi talade om, som jag vet vad vi skrattade åt. Av alla ord som kom ur hennes mun förstod jag endast det kalimera som vi hälsade varandra med. Jag tror faktiskt att det är alldeles för få svenska tanter som sitter i vattenbrynet och bara skrattar rätt ut åt att livet just nu är gott, så nu har jag gjort mitt för att förbättra den statistiken.

Och när jag lekt klart fick jag inte bara min simtur, utan när jag halvvägs hem stannade för att dricka kaffe, hamnade jag dessutom av en slump intill ett långbord med grekiska gentlemän som sjöng och spelade. Bouzouki, munspel, manskör och ett och annat solo samt dessutom vågskvalp. Jag fick lust att dansa på bordet av lycka men det gjorde jag inte. Någon måtta får det ju vara.

Ja så här bra kan man ha det, när man som jag fått ett författarstipendium, som berättigar till en hel månad i Kavalla i Grekland. Klockan sju varje morgon ringer det i den grekisk-ortodoxa kyrkan tvärs över gatan. Då slår jag upp dörrarna till min terass och skriver en timme innan jag äter min grekiska yoghurt med nötter. Det är lite märkligt att sitta här i den grekiska värmen och skriva om råkall norrlandskyla, om Paris 1971 och snöiga demonstrationer i Umeå. Men det är det jag gör. Däremellan plockar jag i örtträdgården citronmeliss och mynta till mitt gröna te, norpar någon druva, mediterar i den vackra kyrkan och tar långa promenader nedför och uppför Kavallas vidsträckta kullar. En av de grekiska katterna liknar min katt Selma, hon ligger ibland under ett av träden i olivlunden, ser ut att undra över vad man nu ska ha sådana träd till när de ändå inte ger henne något som hon kan äta. Olivolja, ska jag säga till henne någon dag. Den ljuvligaste husets olja som står i vårt kök. Hon skulle väl antagligen lyssna lika lite som Selma gör.

Ja fint är det att vara här, hinna ikapp mina egna tankar och känslor. Och att för första gången i hela mitt liv ha så här lång obruten tid till att bara skriva. Jag har flera års samlade lösa blad, diverse manusutkast, idéer och en mängd filer i datorn. Mest av allt deleatar jag, men så är det alltid. Mycket är skräp av det som först verkade bra. Jag ser varken vad som är bra eller dåligt förrän det gått en tid.

Och mycket märkligt är det också att vara just här. Jung skulle ha haft mycket att säga om synkroniciteten kring att jag skulle hamna just i detta hus. Men det är en lång historia, så den får bli en annan dag.
(Fotot är taget från terassen där jag skriver, i det där mycket tidiga och mycket speciella morgonljuset)

Skriven av Doris Dahlin Publicerat i Allmän