På väg mot en tråkig sommar…

Igår kväll var jag på Bonniers konsthall i Stockholm och såg en stark utställning av Klara Kristovas teckningar och framför allt skulpturer i keramik. Växter, djur människor, myter och sagor, där den unga kvinnan på väg mellan barn och vuxen återkommer som tema. När jag såg den var det en speciell visning med “psykologer ser på konst”. Samtal kring olika människors upplevelser. Det är alltid fascinerande tycker jag. Så olika saker vi läser in i ett konstverk, en bok. Själv blev jag helt uppfylld av vissa figurer. Som flickan i röd klänning och röda skor, med en röd hink – eller kanske en lampskärm – över huvudet. Som den gyllene flickan i det döda trädet – eller tvärtom i den skyddande handen. Flickorna med fjärilar för munnen. Flickan som går på den farliga bron rakt in i solen. Flickorna som plötsligt blev till nya berättelser i mitt eget huvud. Och som påminde om den där novellsamlingen jag skrev för sisådär trettio år sedan. Den som heter just “Flickor” och som fortfarande ligger oavslutad i en låda…
I morse fanns bilderna kvar i mitt huvud. Samtidigt tänker jag på vilken bokvår det varit. Precis ett år efter det att “Till mamma på mors dag” först kom ut, blev den nu pocket och började leva ett nytt liv. Jag har gått omkring och smygkikat på den hos olika bokhandlar och varit glad över den. Och jag har tänkt på uppgörelserna med mammorna som inte orkat eller velat se. Mammorna man själv blivit eller valt att aldrig bli. Papporna som inte funnits där. Tänkt på min egen klassresa och på mitt envisa hävdande att det aldrig är försent att börja om. Och där bakom mig har skuggan av det som en gång var smugit omkring. Det jag vågar skriva om. Igen och igen. Emellanåt klappar jag mig själv på axeln för det.
Och det har varit en osannolik snurr kring “Drunkna inte i dina känslor”. Den där boken som Maggan och jag tyckte var viktig att skriva men som både vi och förlaget trodde var en smal bok. Så härligt fel kan man ha. På bara några månader har den hamnat på bokhandlarnas topplistor, det skrivits spaltmetrar, bloggats friskts, blivit TV-och radioprogram, ljudbok och ebok. Men bäst av allt har det varit med alla fina kommentarer från läsare. Jag har varit rörd, glad och omtumlad och jag har tänkt mycket på att jag så många gånger i livet – inte minst som ung – trott att det bara varit jag i hela världen som varit så här “konstig”. Så många vi är!
I antologin “Landet som sprängdes” som Föreningen Arbetarskrivare gett ut i vår, har jag också med ett bidrag. En bok om vad som finns bakom alla de där siffrorna om barnfattigdom, arbetslöshet och utsatthet. Den känns viktig. Ja det har verkligen varit en bokvår.
Jag läste nyligen en intervju med Loa Falkman i Svenska Dagbladet om hur han i tonåren beklagade sig för sin pappa att han inte var bra i skolan och antingen var “så glad, ledsen, lat eller intensiv”. Då  utbrast hans pappa; “Ja du förstår, vi är såna i den här familjen och får lära oss att köra på rycken!” Och jag känner igen mig i beskrivningen och tänker att det där ska jag komma ihåg. Så där är jag också. Och jag får köra på rycken. Men nu ska jag inte alls köra på rycken några veckor framåt. Nu ska jag ha semester. Ligga i hängmattan – eller i soffan om det här vädret fortsätter – läsa en massa böcker och ha tråkigt. Det är ju i det tråkiga, i tomheten det oväntade får plats. Emellanåt mindre aktivitet och mer tråkighet det är det inte bara vi StarkSköra som behöver. En fin sommar önskar jag er. Med en lagom dos av tråkig, långsam tid.
Annonser

10 comments

  1. Ann Östman

    Är mitt inne i läsandet av ” Drunkna…”
    tar en bit i taget och smälter undan för undan. Visade sig, när jag skrev lite om det, att det var flera på mitt jobb som redan läst den:-)
    ” Till mamma…”har jag inte mäktat med att läsa en, men jag ska fatta mod och göra det så småningom.

  2. Rita

    Jag är så glad att jag hittade ”Drunkna…” i Adlibris nyhetsbrev. Jag är 47 år gammal och ända tills nu har jag bara trott att jag är ”annorlunda”. Det är så befriande att veta att det finns andra som jag och även om jag inte läst boken än, så känner jag mej redan lättare om hjärtat! Tack!

  3. christina c

    Hola. Först blev jag så orolig. Tråkig sommar….. Men sen förstod jag vad du menade. Jag brukar ju tuta i mina hyperaktiva designelever att de måste lära sig att varva ner, att det är ok. att inte göra något, att ha tråkigt. Det är då idéer kan mogna.Annars blir det bara srurkartar. Svårt att leva som man lär. Att försöka ha tråkigt i Barca är en utmaning för mig. Kram

  4. Doris

    Härligt att du känner dig lättare om hjärtat Rita! Och Christina – visst, svårt leva som man lär… Och å så många hyperaktiva elever som behöver lära sig varva ned…

  5. Yvonne Östman

    Läste om boken ”Drunkna inte…” och blev glatt överraskad när jag såg att du var en av författarna, det väckte en del minnen. Dina barns gamla barnflicka, numera trädgårdsanläggare på Hemsön, känner igen sig i temat och skrev själv en bok om utbrändhetens insida för snart tolv år sedan. 🙂
    Allt gott!
    Yvonne

  6. Doris

    Hej Yvonne! Då måste det varit du som var barnflicka när vi var flera familjer som hade sampassning för våra barn! Vad roligt att höra av dig! Vad heter din bok? Trädgårdsanläggare låter härligt, hoppas du trivs!

    • Yvonne Östman

      Ja, det var jag, -81 var det, och jag började på musiklinjen på gymnasiet strax efter. 🙂
      Boken heter ”Huset som brann”, finns här: http://www.igrow.se/wordpress/?page_id=54
      Den är inte lång, man orkar inte läsa mycket i den situationen så jag försökte komprimera den så mycket jag kunde. Många har använt den för att ge till familj och arbetsgivare eftersom det ofta är svårt att beskriva vad som händer inuti medan det ännu pågår.

      Jag trivs alldeles utmärkt med att jobba med trädgård. Har flyttat tillbaka ut på Hemsön efter många år i förskingringen och gör mitt bästa för att få mina kunder att tänka ekologiskt, vilket inte alltid är helt lätt. 🙂

  7. Karin Chamoun

    Hej! Jag läser just nu ”Drunkna inte….”(sidan 116 nu) Vill tacka väldigt mycket för att ni skev den här boken!!! Den har varit och är bitvis jättejobbig att läsa för mig samtidigt som det känns så otroligt skönt att ni satt så många ord på det här sättet att vara människa på. Dagen efter första dagen med boken var jag helt utmattad! har alltid känt mig ”konstig utanför genomskådande…..” ja massor av saker och undrat varför inte andra ser och hör det som inte syns och hörs s.a.s. Skulle kunna skriva mycket om det här!!!!!!!!!! men…..Tusen tack!!!! Jag har liksom fått upprättelse! och känner redan att jag vågar vara mer mig själv! – fast alla utom jag tycker jämt att jag är väldigt mycket mig själv……. Puh ; )

Lämna gärna en kommentar här!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s