Att våga känna

När jag gått i terapi har jag många gånger fått träna på ”Just nu känner jag…” ”Just nu tänker jag…”. Träna mig vara i nuet och träna mig skilja på tanke och känsla. Tanken var lätt. Men när jag skulle uttrycka känslan var det förut svårare. Den blev en tanke den med och jag fick ofta motfrågan; ja men vad känner du? Hur känns det i kroppen? Hur känns det i kroppen! Det ville jag inte känna. Eftersom jag var rädd för mina starka känslor hade jag stängt av dom. Och skulle jag släppa fram det flödet skulle jag väl verkligen drunkna. Men det jag inte visste då var att en känsla som tillåts komma fram snabbt klingar av. Att det inte var något fel på mig därför att jag kände så mycket.

Ibland var det mitt i det där virrvarret av känslor och tankar en gammal tanke som försökte lura kroppen att känna något den egentligen inte kände just då. Som till exempel att jag tänkte på något jag förut varit rädd för och vips blev jag rädd nu också fastän jag egentligen nyss var glad. Tanken fick kroppen att tro att den var i den gamla farliga situationen, den som inte längre var min verklighet.

Men framför allt lärde jag mig att våga känna de känslor jag så länge stoppat undan. Arg som en rasande furie. Hulkande gråt som snart förbyttes i stormande skratt. Lycka, glädje som fick så mycket mer plats när även de andra känslorna fick finnas.

Känslor är inte rätt eller fel, de bara är. (Däremot är det en annan sak att det kan bli fel att agera på känslan) Medvetna eller omedvetna så finns känslorna där. Styrkan i dem kan vara olika – stormande oceanvågor, krusningar på ytan eller det spegelblanka vattnet. Det viktiga är att låta känslorna få finnas, att låta dem komma och därmed klinga av. Att samtidigt få vara tillsammans med andra. Inte låta andra bli soptunna för mina känslor men att vara med människor som inte bara är intresserade av att visa upp sin fina fasad, som accepterar både sitt eget och mitt hela jag.  Att jag vågar bära min ilska, min sorg, min glädje, min lust och kärlek.

Jag ser idag alltför mycket av att bara det enkla får plats, de räta linjerna, hjältarna och skurkarna. Men tänk om det är gråtonerna som får oss att se de starka färgerna? Om det är tiden att stanna upp och reflektera som hjälper oss att leva? Att inte drunkna i våra känslor men att inte heller stänga av dem.

I den här länken kan du se aktuella artiklar om Drunkna inte i dina känslor. Överlevnadsguide för sensitivt begåvade.

http://www.dorisdahlin.se/fack.html

Annonser

12 comments

  1. bloggrosor

    Ja, så viktigt att tillåta sig verkligen känna det man känner, utan att fastna i själva känslan alltför länge. Låta den flyga förbi.

    Intressant tanke om gråtonerna som får oss att se de starka färgerna. Det gäller att hitta balansen i känslostormarna inuti sig själv.

    Eftertanke tror jag är en bristvara i vårt samhälle idag. Fast när man ger sig själv tid för eftertanke får man så mycket tillbaka inifrån sig själv. Livet blir lättare att leva, man fattar enklare och bättre beslut och det går också lättare att hantera sina känslor, tycker jag.

    Allt gott!

  2. Doris

    Jag håller med dig. Eftertanke är en bristvara idag. Trots att det ger så mycket.
    Doris

  3. mon

    Hej jag hittade din blogg och håller just själv på att läsa boken drunkna inte i dina känslor! Mycket intressant och jag är säker på att jag är en av de 20% som tillhör kategorin. Däremot vet jag inte riktigt än om jag är stark-skör eller skör-skör…….kram mon

  4. Doris

    Kul att du hittat hit! Få se om du känner igen dig mer sen… Sensitivt begåvad är en tillgång vilket som…

  5. mon

    Ja svårt att veta tycker jag……..men är stark-sköra alltid utåtriktade? för isåfall är jag inte svag -svag för jag är väldigt social

  6. dorisdahlin

    Ja vi har definierat begreppet så att det är när den extra känsligheten kombineras med ett starkt driv utåt – att vilja utforska världen, vilja göra – som man är StarkSkör. Forskaren Elaine Aron anser att åtminstone en tredjedel av alla sensitivt begåvade också är utåtriktade personer.

  7. mon

    jag tränar karate,jag söker adrenalinkickar och jag är väldigt drivande, då kanske jag inte är svag-svag? tycker ändå när jag läser punkterna att även det stämmer…………

    • mon

      Ja säkert är det så.
      Jag skrev förresten i min blogg hur jag älskar detta stycke ni skriver:

      ”Det är gudabenådande stunder när det vänder. Och hade jag inte legat där under stenen skulle jag inte heller uppleva den starka livsglädjen i att det har vänt. Då skulle det där tillståndet av att livet är fullt möjligt att leva och att jag verklien lever, lever, vara självklart och v
      ardagligt och inte kännas som något särskilt alls.”

      Underbar bok!

  8. Linnéa

    Ååå tack Doris för att du skrev det där! Jag har precis beställt er bok för att få lite hjälp med alla mina känslor.. Så fort jag känner något vill jag hitta anledningen till varför jag känner och jag letar och letar och ofta blir det väldigt konstiga tankar. Måste de känslorna jag har just nu i den här stunden handla om nuet? Jag tror inte det, jag tror att jag har samlat på mig all den här ilskan och ledsamheten och nu måste den få komma ut!! Synd bara att det sker nu när allt i mitt liv stämmer 🙂 Fel personer får bära mitt tunga ok, tyvärr. Känner igen mig så mycket i allt du skriver så snäll fortsätt!! Många kramar Linnéa

Lämna gärna en kommentar här!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s