Kris

”Ingen fanns där när det var som värst”, säger han med oändlig smärta i rösten. ”Men jag visste inte vad jag skulle göra”, nästan viskar hon som sitter mitt emot. ”Att vara där hade räckt långt”, svarar han.

Att vara där. Inte döma, fördöma, värdera. Men vara där med alla mina sinnen, våga stanna, våga visa att jag finns där också när livet är som mest svårt för den andre. Att se, lyssna, att ge och ta mot mänsklig värme, närhet och kärlek.

Att också behandla mig själv så. Att vara där med hela mig utan att fördöma eller värdera vem jag är, vad jag tänker, känner, säger eller gör. Att lyssna på mig själv, som en bekräftelse. Att ha tålamod med mig själv och andra. Det önskar jag oss när vi är i kris. Och alla andra dagar också. Men mest av allt när livet sätter krokben för oss, när natten är svettigt ångestfylld, när dagen är mörk och tung.

Annonser

One comment

Lämna gärna en kommentar här!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s