Moster Signe och jag

I en trasig banankartong längst in i källarförrådet, hittar jag två nötta anteckningsböcker. Enkla, tunna med vaxade omslag. När jag öppnar dem har jag ingen aning om vad de innehåller. Så känner jag igen moster Signes handstil. Känner igen den från ett otal brev, gratulationskort, julklappsetiketter, mödosamt sammansatta fotoalbum. De där ofta svårlästa orden med oceaner av kärlek i varje bokstav. I anteckningsböckerna skriver hon om vardagslivet, vardagsslitet i köket på Elfvinggården. Nej hon skriver egentligen inte om slitet. Det är jag som ser det framför mig. Själv skriver hon mest om vardagsglädjen. Lyckan i att syster Viola bjuder på kaffe och ger alla i kökspersonalen varsin fina anteckningsbok. Lyckan i att vännerna vill komma och äta soppa och ostsmörgås, i att få ligga kvar i sängen och dricka kaffe om söndagarna, i att få prata med systrarna i telefon, i att bror Roland reser dit från Härnösand, i breven hon får från mig.

Och jag minns hennes bensår som hon måste lägga om varje dag. De långa dagarna på storkökets hårda golv. Lägenheten som var så liten att den inte ens hade ett kök. Men då hängde hon upp en spegel på den minimala väggen vid bänkspisen, prydde´spegeln med volangprydda nylongardiner och slog förtjust ihop händerna i lycka över att hon nu ordnat sig ett fönster.

Jag minns lönen som inte alltid räckte till att gå till hennes favoritställen Skansen eller Gröna Lund, men som alltid räckte till julklappar åt syskonbarnen.

Moster Signe skriver inte om bensåret som ideligen blöder genom bandaget, om hur hon så tidigt blev änka, om hur hon, den barnkära, aldrig fick barn, om den tomma plånboken. Hon skriver om hur bra hon har det.

“Jag njuter av allt det vackra, att jag kan få höra alla sånger. Jag kan aldrig bli ensam så länge jag har denna nåd. Gud vare lov!” Aldrig minns jag att hon medan hon levde pratade om Gud. Men en lovsång till livet sjöng hon nog alltid. Detta liv som så många skulle kalla fattigt. Men hos henne finns all denna tacksamhet och glädje. Inte den påklistrade glädjen utan den riktiga lyckan.

Annonser

3 comments

  1. Annette

    Hej Doris, så fint skrivet om Din moster.
    Idag har våren kommit till oss – huga vilken vinter vi haft, nu gonar vi oss i solgasset.

Lämna gärna en kommentar här!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s