Que sera, sera

Ibland knackar livet lite extra hårt på dörren, vill visa något som jag inte riktigt vill lyssna till. Envist håller jag för öronen som den där mannen i TV-reklamen som bara ropar bingo, bingo. När jag var på resan då jag skaffade mig Harry Potter-ärret, hände det igen. Jag åt frukost när den vanligen diskreta bakgrundsmusiken plötsligt skruvades upp till max. Que sera, sera med Doris Day, ekade i salen. 

Och plötsligt var jag trettio år tillbaka i tiden. Jag satt med min terapigrupp i en rätt sunkig matsal i Vindeln, utanför Umeå. Ett halv år tidigare hade jag börjat gå individuellt i gestaltterapi och bara tanken på att då blotta både familjehemligheter och egna hemligheter i en grupp, var mig fullständigt främmande. Men så lät jag mig övertalas av min terapeut. Jag började i en sådan där otäck grupp och jag satte upp allt det pansar jag förmådde. Men ju mer jag så småningom gläntade på rustningen, ju mer kärlek och värme mötte jag. Och herreminje så mycket det betydde, så mycket jag fick, så mycket jag förstod. Nåväl, en kväll skulle gruppen välja en sång till varje person,. En sång de tyckte hade ett viktigt budskap till just den personen. Min hjärna började genast gå på högvarv och jag hann föreställa mig ett otal sånger som de kanske skulle välja. Bara inte den de verkligen valde. Que sera, sera. Vilken besvikelse! Och ilska. Jag som alltid avskytt att i skolan bli sammankopplad med den där töntiga Doris Day. Jag stängde alla dörrar jag möjligen öppnat och sa sårat att de gjort det enkelt för sig som valt den sången bara för att den sjöngs av någon med samma namn som jag. “Inte alls”, sa de. “Que sera, sera, What ever will be may be. Där för valde vi den till dig. Du behöver inte alltid kämpa för att överleva. En gång var det så. Men inte nu. What ever will be may be”

Jag tror att jag började gråta då. Att jag plötsligt förstod. Eller kanske är det bara en efterkonstruktion. Kanske fortsatte jag bara att vara arg. Det var ju enklare. Men nu förstår jag. Nu vet jag. Och även när frukostkyparen nu i januari 2012 rusar in och dämpar musiken förstår jag. Jag behöver fortfarande bli påmind. Men för säkerhets skull spelar restaurangen den igen och igen. Inte bara den dagen utan hela veckan som vi är där. Och när vi en enda kväll går iväg och lyssnar till en orkester så spelar de den naturligtvis också.

Ibland är världen mycket märklig. Och underbar.

http://www.youtube.com/watch?v=xZbKHDPPrrc

Annonser

One comment

Lämna gärna en kommentar här!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s