Sagostund om andra världar samt liten historielektion om karbonpapper

Jag fortsätter läsa från högarna med gamla manus. River, slänger – och spar en del. Oftast vet jag inte när jag skrivit texterna, men länge sedan är det. En del papper ser ut att vara kopior från karbonpapper. Karbonpapper! Finns det ens? Ni som inte upplevt karbonpapper kan vara glada för det. Men på den där tiden – närmare bestämt på medeltiden – så fanns varken datorer eller skrivare. Att gå till Åströms bokhandel i Härnösand och kopiera ett par papper kostade en förmögenhet. Då kunde man i stället köpa en pappmapp med sladdriga, blå ark som hette karbonpapper. Dessa lade man mellan två pappersark innan de placerades i skrivmaskinen och vips blev det då en kopia av det man skrev. Men det gällde att lägga karbonpapperet åt rätt håll. Det misslyckades jag ofta med (vilket säger en hel del om mig) och då hamnade den felvända oläsbara kopian på baksidan av originalet. Det var också viktigt att trycka oerhört hårt på tangenterna för att det skulle fungera. Och det var jag bra på, jag hamrade för livet. (Vilket också säger en hel del om mig.) Den vanan sitter fortfarande i. När jag kör pekfingervalsen på min dator slår jag så hårt att tangenterna lossnar och färgen försvinner från de som sitter kvar. Tur att fingrarna automatiskt vet var T sitter annars skulle jag aldrig kunna skriva viktiga namn som Tomas Tranströmer och viktiga ord som trånad, trängtan, tordyvel och trasproletariat.

När jag nu läser alla ofullbordade och fullbordade men undangömda manus, minns jag inte bara karbonpapperen utan även hur det var att klippa och klistra och skriva om. Vilken tid det tog! För mig som ändrar i och skriver om en text ett oändligt antal gånger var redan Tippex en välsignelse. Och nu! Min lilla, lätta laptop som jag bär med mig överallt och där jag med endast ett pekfingertryck deleatar, klipper ur och flyttar från kapitel tre till elva. Vilken välsignelse.

Jag avslutar med repliken från en saga jag nyss hittat och som jag skrev i tidiga tonår. En saga som handlar om så mycket mer än de troll jag då skrev om. Eller som jag skriver i inledningen: Det jag nu ska berätta om, det hände sig för mycket länge sedan i det land som ligger långt bortom alla vägar och ändå helt nära. Så väldigt nära att jag kan känna doften från landets skogar så fort jag sluter ögonen och andas riktigt djupt. Den doften kan jag ännu känna. Och repliken jag skrev för sisådär en fyrtiofem år sedan, den tycker jag fortfarande om: Ingenting är som förut. Det som har varit kan aldrig bli igen. Jag kan aldrig mer låtsas att ni inte finns. Men ni kan heller aldrig mer skrämma mig.

Jag undrar vad som rörde sig i mitt tonårshuvud, mitt tonårshjärta när jag skrev det? Jag vet vad som rör sig där nu. Och jag vill ta den där tonåringen i min famn och säga att hon var långt mer klok än hon någonsin anade. Att hon visste så mycket mer än hon orkade minnas. Att det finns en bättre värld där borta.

Julen är en tid då vi alla skulle ta oss själva och andra i famn och varsamt säga: Det finns en bättre värld. Låt oss tillsammans ta oss dit.

Annonser

One comment

  1. Tammar Annes

    Håhå, i juletid.

    Jo, det gällde att lägga karbonpappret rätt. Jag älskade karbonpapper, och på pappas jobb fanns det rött och grönt, och det gick jag lös på. Så fick jag veta att de va mycket dyrare än blått.
    Ja, låt oss krama om den tonåring vi en gång va, och glömma att vår vilja satt i en talltopp. Många tar vi självklart i vår famn, för att ge styrka inför stundande jul, och vi önskar oss alla frid inombords.

Lämna gärna en kommentar här!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s