Violer till mor

Jag har jobbat i Skarpnäck, hos min kompis Maggan. När jag klev upp från underjordens tunnelbanevagn och gick stigen över den lilla bergknallen, var marken täckt av natt och dag (styvmorsviol på rikssvenska…) Då tänkte jag på mamma. Att jag önskar att hon fortfarande lever och att jag vill plocka en stor bukett till henne. Att än en gång bli glad för att hon blir glad.

Så lätt det är att bli sentimental över sin mamma, sin mammalängtan. Men egentligen vill jag minnas henne som hon verkligen var. Med kärlek och omtanke. Med andra dagar då hon varken orkade livet eller mig. ”Ge mig blommor medan jag lever”, sa hon ibland och det gjorde jag ju. Så de där violerna till mor har hon redan fått. Att ge blommor medan människorna lever, att se dem sådana de är, inte så som vi vill att de ska vara, det tycker jag är viktigt. Mammor och kvinnor i allmänhet har alltför länge brottats med att vara madonna eller hora, med att försöka leva upp till idealbilder som ligger långt från verkligheten. Ingen blir lycklig av att bli satt på piedestal. I alla fall inte på sikt. För den som blir satt där, den blir också nedknuffad därifrån. Nej ned med mammorna från piedestalen och bort med dem från skampålen. Båda delarna är symptom på samma svartvita tänkande.

Till helgen åker jag till jubileumsfest i Härnösand, min gamla hemstad. Det är fyrtio år sedan vi gick ut gymnasiet. Så ofattbart länge sedan. Också den tiden vill jag minnas som den var. Med politiska möten och försäljning av Vietnambulletinen, med oändliga diskussioner och roliga danskvällar. Men också med demoner och elände. Verkligheten är inte svartvit.

Annonser

6 comments

  1. Enn Kokk

    Jag är uppvuxen i Juniskär, i Njurudna kommun, numera inkorporerad i Sundsvall. Också där kallade vi de här ljuvliga blommorna för Natt coh dag – att det i själva verekt är en orkidé, medan den blomma vi plokade i åkerrenarna heter Styvmorsviol lärde jag mig långt senare.

    Men vackra är de, kanske de vackraste vildblommor som växer i våra gamla hemtrakter.

  2. doris

    Ja visst är de Enn! Lite oansenliga vid en första anblick och sedan när man verkligen ser på dem så vackra

  3. karna

    Jag läser boken och den svider i magen och jag inser att jag satt min mamma på pidestal och mig själv där nere. Jag gråter och jag skrattar, det är så bra!

    • doris

      Ja visst är det intressant att det är så lätt gå in i gamla roller? Intressant och hemskt…Men mitt jubileum var kul!

Lämna gärna en kommentar här!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s