”skuggorna ruva”…

Ja visst gör de det så här års. Mörkret vilar tungt men är ibland också vilsamt. Att stilla tänka i, att tända ljus och vila i. Det är en nåd med de gamla adventsstakarna, med den enkla ljuslyktan som sprider ljus i snön där ute, med ett varmt hem att bo i, med att lucia snart nalkas.
Före klockan sju varje luciamorgon pallrar jag mig iväg till kyrkan nära där jag bor. Det är svart ute, många människor många ljus där inne. Jag njuter av musiken, av det vackra luciatåget. Och mestadels börjar jag lipa. Ett år gjorde jag det så mycket att den okände mannen bredvid mig vänligt lutade sig fram mot mig, erbjöd en näsduk och frågade vems barn eller barnbarn som var mitt. Ingen av dem hulkade jag, men det är ju så vackert. Lite förbryllad såg han allt ut. I år ska jag kanske ta mig samman. Men bara kanske.

Annonser

3 comments

  1. Anonymous

    Ta dej inte samman det är alldeles för många som gör det redan………… Som bara gömmer sig bakom den där stela masken

  2. Lena

    Tankar
    Jag vill ge mig mer tid till den ron och till att fundera och bara vila mig utan krav och måsten. Nu flyr jag julen och åker dit det är lätt att andas och tänka över livet. När kommer din nya bok?

Lämna gärna en kommentar här!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s