Stunder av eftertanke

Jag har skrivit dagbok ända sedan jag var liten. Min första hade en röd plastpärm med lås i form av ett litet guldhjärta. Jag tror det skrivandet handlat om att hantera livet och försöka förstå det. Men också om lusten i orden, i att sätta på pränt. Under somrarna får dagboksskrivandet oftast mer utrymme. Jag har fortfarande en liten röd, nu en tjock sak med pärmar av tyg och utan lås. I den skriver jag mer sporadiskt men det är också där jag brer ut mig och skriver längre. Så är det min stora blå, min 10 års dagbok. Här har varje blad ett speciellt datum – för 10 år. Så när jag idag skriver om den 17 augusti 2010 kan jag samtidigt läsa om vad jag tänkte, kände, gjorde 17 augusti tio år bakåt i tiden. Här och nu fylls av min historia de senaste åren. Och idag har jag glömt eller förstår inte riktigt varför jag oroade mig så mycket för det som idag inte alls är så otäckt. Och så är det det där vanvettigt roliga som jag också glömt. Eller alla tårarna över det som jag nu knappt minns men som då var så viktigt. Jag tycker om de där stunderna av eftertanke, samtalen med mig själv. Att ibland lätta på trycket genom att skriva av mig, ibland hitta nya vägar och ibland bara påminna mig om vart jag är på väg och vart jag vill.

Annonser

5 comments

  1. Annelie

    Dagböcker!
    Det är intressant att höra, jag skrev ju alltid dagbok förut. Nu vill jag nog börja igen. Använde du dina dagböcker då du skrev Skammens boning? Du minns ju så mycket som hände att jag undrar.

    • Doris

      Mina dagböcker
      Hej Annelie! Nej jag använde faktiskt inte mina dagböcker. När jag väl började skriva så vällde det ändå upp så många minnen. Mina dagböcker från den tiden är dessutom mycket censurerade. Det svåra skrev jag inte om – för tänk om någon hade läst. Min stora skräck var att folk skulle förstå hur vi hade det.

  2. Cecilia N

    Även jag hade en sådan dagbok med röd plastpärm, guldtext samt guldhjärta. Jag undrar om den finns kvar? Nu vill jag skriva mer dagbok.

  3. Tammar Annes

    Dagbok
    Från en utav mina kusiner fick jag i julklapp vart år, en dagbok. Kusin från min pappas sida. Jag anförtrodde denna bok mitt innersta. Mamma öppnade den med en synål, låset som var ett hjärta.Jag slutade skriva dagbok, i ordets bemärkelse. Jag skrev, så att fingertopparna blödde, och ingen, ingen mamma, hittade vad jag skrev…OM

Lämna gärna en kommentar här!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s