Släng dig i väggen Zlatan!

Jag har varit ledig en vecka under påsk och under den veckan hann Drunkna inte i dina känslor klättra högt på Adlibris och Bokus topplistor. Ute på den stilla landsbygden, bortkopplad från allt, kom plötsligt ett sms. ”Ni ligger 6:a på topplistan!” Och sedan låg vi tvåa och etta! Före Zlatan och alla kokböcker! Nåja, fullt så högt upp låg vi inte så länge, men fortfarande är vi där! Det säger en hel del om hur många vi faktiskt är som är sensitivt begåvade… Och tack, tack, tack alla starksköra som hör av er! Jag är inte ensam om att känna så mycket. Det önskar jag att jag hade vetat när jag var ung och kände mig så annorlunda och framför allt så fel. Vi är rätt många som har en förhöjd känslighet. En gåva som ibland är knepig att leva med, men som egentligen är en stor tillgång både för oss själva och för vår omgivning.

Ni som är i Örebro under helgens bokmässa kan träffa mig och Maggan där på lördag. Klockan 12.30 har vi ett seminarium och klockan 14.00 är det samtal i soffan med oss. Kom och heja om ni är där!

http://orebrobokmassa.se/?page_id=1992

Drunkna inte i dina känslor…

…har vi just pratat om i Efter tio hos Malou. Och så har jag fått den första boken hem i brevlådan. Vilken känsla! Det spelar ingen roll alls att det haglar där ute. Jag har solsken i maggropen just nu.

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/efter_tio?title=ar_du_en_highly_sensitive_person&videoid=2175971

Umeå!

På onsdag åker jag till Umeå för att tala om min senaste roman Till mamma på mors dag på Bokcafé Pilgatan. Umeå väcker många minnen. Här var jag redan som barn och hälsade på en av pappas bröder, min faster och kusinerna. Lite senare var det till Umeå jag flyttade när jag gått ut gymnasiet och skulle läsa på Universitetet. Korridorfester, tentor, mycken politisk aktivitet och massor av danskvällar. Så roligt jag hade! Och ändå mådde jag emellanåt så dåligt… Ännu senare gick jag i terapi både i Umeå och i Vindeln strax där utanför. Och precis som under de där ungdomsåren var det svindlande roligt och däremellan fasansfullt jobbigt. Ännu ett antal år senare kom jag tillbaka till Umeå och jobbade med kurser för Försäkringskassans personal. Det var många fina möten, många människor att minnas. Och nu ska jag tillbaka till denna stad med alla dess minnen. Den här gången i sällskap med alla mammorna…

http://www.pilgatan.se/

Det goda livet…

Vårvarmt och fågelsång! Igår åt jag trots det  surströmming. Det tog tid för mig att förstå att det goda i livet kan avnjutas ofta. Att det är tillåtet att njuta så ofta man kan. Till det goda i livet hör också att man kan läsa om Maggans och min kommande bok både i senaste numret av Tara (nr 5/2012) och Leva PS! (nr 4/2012) Och om några veckor kommer boken också…

http://www.dorisdahlin.se/media/tara1.pdf

http://www.dorisdahlin.se/media/leva_april.pdf

Kris

”Ingen fanns där när det var som värst”, säger han med oändlig smärta i rösten. ”Men jag visste inte vad jag skulle göra”, nästan viskar hon som sitter mitt emot. ”Att vara där hade räckt långt”, svarar han.

Att vara där. Inte döma, fördöma, värdera. Men vara där med alla mina sinnen, våga stanna, våga visa att jag finns där också när livet är som mest svårt för den andre. Att se, lyssna, att ge och ta mot mänsklig värme, närhet och kärlek.

Att också behandla mig själv så. Att vara där med hela mig utan att fördöma eller värdera vem jag är, vad jag tänker, känner, säger eller gör. Att lyssna på mig själv, som en bekräftelse. Att ha tålamod med mig själv och andra. Det önskar jag oss när vi är i kris. Och alla andra dagar också. Men mest av allt när livet sätter krokben för oss, när natten är svettigt ångestfylld, när dagen är mörk och tung.

Minnesbanken

Jag glömmer mycket. Sådant som om jag sett den där filmen eller inte. Sådant som koder, telefonnummer och gatunamn. Sådant som var jag parkerat bilen. Eller som igår när jag absolut inte kunde komma ihåg var Hamngatan ligger fastän jag vet att jag egentligen vet det… Det är minst sagt opraktiskt. Å andra sidan glömmer jag inte vissa saker som kan synas vara detaljer, som jag egentligen bara hört i förbifarten. En sådan sak är när jag hörde Viveka Lärn berätta om när hennes lärare sagt att hon hade för mycket fantasi, ”detta kan inte hända i verkligheten”. Vad jag önskar att jag gått i Viveka Lärns klass! Då hade vi varit minst två barn med alltför mycket fantasi. En annan sak som stannat i mitt huvud är när jag läste att maskrosbarn kan få en osviklig moralisk kompass utifrån att ha varit utsatt. Jag vill tro att jag har en sådan kompass. Den känns viktigare än kompassen som hittar rätt väg. Även om jag gärna skulle vilja ha den också.

Känslor på jobbet

I dagens Metro kan du läsa en artikel om vår kommande bok ”Drunkna inte i dina känslor – en överlevnadsguide för sensitivt begåvade”.

http://www.metrojobb.se/artikel/286/våga-visa-dina-känslor-på-jobbet

Moster Signe och jag

I en trasig banankartong längst in i källarförrådet, hittar jag två nötta anteckningsböcker. Enkla, tunna med vaxade omslag. När jag öppnar dem har jag ingen aning om vad de innehåller. Så känner jag igen moster Signes handstil. Känner igen den från ett otal brev, gratulationskort, julklappsetiketter, mödosamt sammansatta fotoalbum. De där ofta svårlästa orden med oceaner av kärlek i varje bokstav. I anteckningsböckerna skriver hon om vardagslivet, vardagsslitet i köket på Elfvinggården. Nej hon skriver egentligen inte om slitet. Det är jag som ser det framför mig. Själv skriver hon mest om vardagsglädjen. Lyckan i att syster Viola bjuder på kaffe och ger alla i kökspersonalen varsin fina anteckningsbok. Lyckan i att vännerna vill komma och äta soppa och ostsmörgås, i att få ligga kvar i sängen och dricka kaffe om söndagarna, i att få prata med systrarna i telefon, i att bror Roland reser dit från Härnösand, i breven hon får från mig.

Och jag minns hennes bensår som hon måste lägga om varje dag. De långa dagarna på storkökets hårda golv. Lägenheten som var så liten att den inte ens hade ett kök. Men då hängde hon upp en spegel på den minimala väggen vid bänkspisen, prydde´spegeln med volangprydda nylongardiner och slog förtjust ihop händerna i lycka över att hon nu ordnat sig ett fönster.

Jag minns lönen som inte alltid räckte till att gå till hennes favoritställen Skansen eller Gröna Lund, men som alltid räckte till julklappar åt syskonbarnen.

Moster Signe skriver inte om bensåret som ideligen blöder genom bandaget, om hur hon så tidigt blev änka, om hur hon, den barnkära, aldrig fick barn, om den tomma plånboken. Hon skriver om hur bra hon har det.

“Jag njuter av allt det vackra, att jag kan få höra alla sånger. Jag kan aldrig bli ensam så länge jag har denna nåd. Gud vare lov!” Aldrig minns jag att hon medan hon levde pratade om Gud. Men en lovsång till livet sjöng hon nog alltid. Detta liv som så många skulle kalla fattigt. Men hos henne finns all denna tacksamhet och glädje. Inte den påklistrade glädjen utan den riktiga lyckan.

Dagen idag

Fönsterrutorna var vackert vinterfrostiga i morse. Solen fyllde mitt sovrum med ljus, med värme. Och jag har sovit! Vilken lycka. När jag böjer mig för att hämta en penna som ramlat ned på golvet, ser jag ett papper som kilat sig fast mellan hyllan och väggen, känner igen orden jag för ett par år sedan skrev i Grekland. Min vän Lars som jag då bodde hos är död. Världen förändrar sig ständigt. Kastar sig mellan lycka och sorg, kärlek och rädsla, girighet och tillitens generositet. Orden jag skrev är lika sanna idag som då. Kanske är det dags för dem att komma fram från det undangömda stället bakom min bokhylla.

Den lede fi 
Finanskris. Finansoro som äter sig in i vardagen,
i människan.
Här uppe i bergen plockar jag vilda fikon.
Många av dem har spruckit och är oätliga.
Likt den omättliga girigheten.

På väg mot Göteborg

Jag packar väskan inför att åka till Göteborg. Maggan och jag ska prata om “Drunkna inte i dina känslor” för en grupp återförsäljare. Än är boken inte tryckt, men omslaget är klart och nu ska vi för första gången berätta om vad vi egentligen skrivit.

I Göteborg ska jag också träffa Ancki. Avsändare: Doris Dahlin Box 542 B Härnösand Sverige Världen Universum! Så skrev jag bakpå breven till henne då vi började brevväxla. Inte kunde jag ana då att vi fortfarande skulle vara vänner mer än femtio år senare. Inte kunde jag heller tro att jag skulle få se så mycket av världen trots att jag inte blev flygvärdinna som just då var mitt drömyrke. (Och tänk vad glad jag är så här efteråt, att man på den tiden inte fick bli flygvärdinna då man som jag var närsynt. Flygvärdinnan Doris skulle spillt drinkarna över både sig själv och andra, skällt ut alla snorkiga typer och rätt vad det är börjat böla)

Nuet och historien går samman med varandra. I Göteborg ska jag också träffa min nyfunna kusin Carina och min författarkollega Aino. Goda möten. Goda samtal. Det behöver jag. Nu ska jag bara packa en rejäl livboj också. Man vet aldrig hur det kan bli med de där drunkningstendenserna hos mig själv…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om HSP