Så heter boken som min kompis Maggan och jag skrivit. I mitten av april kommer den!

Maggan heter Hägglund i efternamn och kommer precis som jag från Härnösand. Men när vi bodde där kände vi inte varandra. Som vuxen brukade jag läsa hennes kloka kolumner och glädjas åt att hon kunde skriva så insiktsfullt om psykologiska frågor, att det hon skrev var så lätt att ta till sig och förstå, fastän det handlade om sådant som varken var enkelt eller självklart. När hon vid ett tillfälle skrev att hon kom från Härnösand blev det äntligen av att jag tog kontakt och tackade. Vi kom på vilka vi varit då i skolan, blev så småningom vänner – och åkte till och med tillbaka till Härnösand under ett sportlov. Fast vi gjorde en egen variant – ett spottlov. Vi gick runt till alla platser som gjort oss illa – och så spottade vi på dem. Barnsligt och ljuvligt! Däremellan bodde vi på Stadshotellet som vi en gång tyckt varit så ouppnåeligt fint, åt gott, drack champagne och pratade om hur bra det ändå gått för oss. Jag tänker att det där är Maggan och jag i ett nötskal. Att våga ge sig djupt ned i det som gör ont och att däremellan njuta av livet till 100 % – minst. Spottlovet var för många år sedan och så småningom blev vi också arbetskamrater. En gång i veckan skriver vi sida vid sida. För det mesta inte alls samma saker, men vi gillar att tysta jobba bredvid varandra och att ha en kaffe- och lunchkamrat. Ibland har vi också åkt iväg på skrivarresor – fått massor gjort och haft mycket trevligt. Under både raster och resor har vi pratat om hur det är att vara sådana som vi. Extra känsliga, så att vi uppfattar det många andra inte ser, så att våra känslor ibland svämmar över. Och samtidigt starka och vill förändra världen. StarkSkör hade Maggan som begrepp och det anammade jag genast. StarkSkör är vad jag egentligen tycker att jag varit hela livet.

Efter att ha pratat om det ofta och mycket, började vi för några år sedan också skriva en bok om hur det är att vara så här, vilka fördelar det finns med det och hur man kan hjälpa sig själv när livet som StarkSkör blir alltför tungt. Det är den boken som nu kommer ut. Och utan att vi haft en aning om det så visade det sig att man överallt plötsligt talar om sådana som oss. Highly Sensitive Person – HSP – ett begrepp som Dr Elaine Aron myntat. Och det är sannerligen inte fler etiketter vi behöver. Men kunskapen om oss behövs. Och insikten om att det inte är fel på oss. Vi är bara lite annorlunda än många andra. Vi behövs. De andra behövs. Tillsammans blir vi som bäst.

I den här länken från förlagskatalogen kan du läsa mer om boken: Förlagskatalogen

Och plötsligt var jag trettio år tillbaka i tiden. Jag satt med min terapigrupp i en rätt sunkig matsal i Vindeln, utanför Umeå. Ett halv år tidigare hade jag börjat gå individuellt i gestaltterapi och bara tanken på att då blotta både familjehemligheter och egna hemligheter i en grupp, var mig fullständigt främmande. Men så lät jag mig övertalas av min terapeut. Jag började i en sådan där otäck grupp och jag satte upp allt det pansar jag förmådde. Men ju mer jag så småningom gläntade på rustningen, ju mer kärlek och värme mötte jag. Och herreminje så mycket det betydde, så mycket jag fick, så mycket jag förstod. Nåväl, en kväll skulle gruppen välja en sång till varje person,. En sång de tyckte hade ett viktigt budskap till just den personen. Min hjärna började genast gå på högvarv och jag hann föreställa mig ett otal sånger som de kanske skulle välja. Bara inte den de verkligen valde. Que sera, sera. Vilken besvikelse! Och ilska. Jag som alltid avskytt att i skolan bli sammankopplad med den där töntiga Doris Day. Jag stängde alla dörrar jag möjligen öppnat och sa sårat att de gjort det enkelt för sig som valt den sången bara för att den sjöngs av någon med samma namn som jag. “Inte alls”, sa de. “Que sera, sera, What ever will be may be. Där för valde vi den till dig. Du behöver inte alltid kämpa för att överleva. En gång var det så. Men inte nu. What ever will be may be”

Jag tror att jag började gråta då. Att jag plötsligt förstod. Eller kanske är det bara en efterkonstruktion. Kanske fortsatte jag bara att vara arg. Det var ju enklare. Men nu förstår jag. Nu vet jag. Och även när frukostkyparen nu i januari 2012 rusar in och dämpar musiken förstår jag. Jag behöver fortfarande bli påmind. Men för säkerhets skull spelar restaurangen den igen och igen. Inte bara den dagen utan hela veckan som vi är där. Och när vi en enda kväll går iväg och lyssnar till en orkester så spelar de den naturligtvis också.

Ibland är världen mycket märklig. Och underbar.

http://www.youtube.com/watch?v=xZbKHDPPrrc

Och det här året har börjat bra. På årets första dag stakade jag mig ganska mödosamt fram i skidspåret, men kände ändå att det går framåt, det går åt rätt håll. Idag har varit en sådan dag som började med att jag var sur på insidan och att jag därefter blev glad inuti men genomsur utanpå. Inget paraply, ingen regnjacka utan en täckjacka som blev bara tyngre och tyngre av allt det där regnandet. Nu hänger kläderna på tork och jag är nöjd här under min pläd och med en stor tekopp bredvid. (Rooiboste med blåbärssmak – mycket gott.) Glada nyheter är att “Till mamma på mors dag” kommer som pocket i vår och att “Skammens boning” och “Vi vet nog vem du är” redan kommit ut som POD-böcker, vilket innebär att de alltid kommer att finnas tillgängliga. Det gläder mig i den här tiden då många böcker blivit en förbrukningsvara som snabbt reas ut och försvinner.

Jul, Skammens boning