I mitt huvud just nu

När jag gick förbi biblioteket vid Sergels torg, upptäckte jag att de skyltade med “Vi vet nog vem du är”. Plötsligt fanns Grace, Anna och Tryggvi återigen i mitt huvud. Som om de aldrig gått sin väg när boken för några år sedan var färdigskriven, som om de endast vilat en stund. Och när jag sedan läste Dagens Nyheter såg jag att Ann-Sofi Sidén fått årets kulturpris. I min senaste roman, “Till mamma på mors dag”, spelar ett av hennes konstverk en avgörande roll för en av personerna. Jag hade själv sett den installationen på Bonniers konsthall och jag kunde inte släppa den. Igen och igen spelades filmen upp i mitt inre. Så nu samlas personerna från båda böckerna i mitt huvud. Två böcker där inne. Och så dessutom den som snart ska komma ut. Och allt möjligt annat som jag inte alls borde tänka på. Det är helt enkelt överfullt. Precis som så ofta annars.

Drunkna inte i dina känslor

Drunkna inte i dina känslor
– överlevnadsbok för sensitivt begåvade

Så heter boken som min kompis Maggan och jag skrivit. I mitten av april kommer den!

Maggan heter Hägglund i efternamn och kommer precis som jag från Härnösand. Men när vi bodde där kände vi inte varandra. Som vuxen brukade jag läsa hennes kloka kolumner och glädjas åt att hon kunde skriva så insiktsfullt om psykologiska frågor, att det hon skrev var så lätt att ta till sig och förstå, fastän det handlade om sådant som varken var enkelt eller självklart. När hon vid ett tillfälle skrev att hon kom från Härnösand blev det äntligen av att jag tog kontakt och tackade. Vi kom på vilka vi varit då i skolan, blev så småningom vänner – och åkte till och med tillbaka till Härnösand under ett sportlov. Fast vi gjorde en egen variant – ett spottlov. Vi gick runt till alla platser som gjort oss illa – och så spottade vi på dem. Barnsligt och ljuvligt! Däremellan bodde vi på Stadshotellet som vi en gång tyckt varit så ouppnåeligt fint, åt gott, drack champagne och pratade om hur bra det ändå gått för oss. Jag tänker att det där är Maggan och jag i ett nötskal. Att våga ge sig djupt ned i det som gör ont och att däremellan njuta av livet till 100 % – minst. Spottlovet var för många år sedan och så småningom blev vi också arbetskamrater. En gång i veckan skriver vi sida vid sida. För det mesta inte alls samma saker, men vi gillar att tysta jobba bredvid varandra och att ha en kaffe- och lunchkamrat. Ibland har vi också åkt iväg på skrivarresor – fått massor gjort och haft mycket trevligt. Under både raster och resor har vi pratat om hur det är att vara sådana som vi. Extra känsliga, så att vi uppfattar det många andra inte ser, så att våra känslor ibland svämmar över. Och samtidigt starka och vill förändra världen. StarkSkör hade Maggan som begrepp och det anammade jag genast. StarkSkör är vad jag egentligen tycker att jag varit hela livet.

Efter att ha pratat om det ofta och mycket, började vi för några år sedan också skriva en bok om hur det är att vara så här, vilka fördelar det finns med det och hur man kan hjälpa sig själv när livet som StarkSkör blir alltför tungt. Det är den boken som nu kommer ut. Och utan att vi haft en aning om det så visade det sig att man överallt plötsligt talar om sådana som oss. Highly Sensitive Person – HSP – ett begrepp som Dr Elaine Aron myntat. Och det är sannerligen inte fler etiketter vi behöver. Men kunskapen om oss behövs. Och insikten om att det inte är fel på oss. Vi är bara lite annorlunda än många andra. Vi behövs. De andra behövs. Tillsammans blir vi som bäst.

I den här länken från förlagskatalogen kan du läsa mer om boken: Förlagskatalogen

 Här arbetar vi på café. Café och bibliotek är våra vanligaste skrivarställen. Fotot är taget av Kerstin Scott-Erikson.

Que sera, sera

Ibland knackar livet lite extra hårt på dörren, vill visa något som jag inte riktigt vill lyssna till. Envist håller jag för öronen som den där mannen i TV-reklamen som bara ropar bingo, bingo. När jag var på resan då jag skaffade mig Harry Potter-ärret, hände det igen. Jag åt frukost när den vanligen diskreta bakgrundsmusiken plötsligt skruvades upp till max. Que sera, sera med Doris Day, ekade i salen. 

Och plötsligt var jag trettio år tillbaka i tiden. Jag satt med min terapigrupp i en rätt sunkig matsal i Vindeln, utanför Umeå. Ett halv år tidigare hade jag börjat gå individuellt i gestaltterapi och bara tanken på att då blotta både familjehemligheter och egna hemligheter i en grupp, var mig fullständigt främmande. Men så lät jag mig övertalas av min terapeut. Jag började i en sådan där otäck grupp och jag satte upp allt det pansar jag förmådde. Men ju mer jag så småningom gläntade på rustningen, ju mer kärlek och värme mötte jag. Och herreminje så mycket det betydde, så mycket jag fick, så mycket jag förstod. Nåväl, en kväll skulle gruppen välja en sång till varje person,. En sång de tyckte hade ett viktigt budskap till just den personen. Min hjärna började genast gå på högvarv och jag hann föreställa mig ett otal sånger som de kanske skulle välja. Bara inte den de verkligen valde. Que sera, sera. Vilken besvikelse! Och ilska. Jag som alltid avskytt att i skolan bli sammankopplad med den där töntiga Doris Day. Jag stängde alla dörrar jag möjligen öppnat och sa sårat att de gjort det enkelt för sig som valt den sången bara för att den sjöngs av någon med samma namn som jag. “Inte alls”, sa de. “Que sera, sera, What ever will be may be. Där för valde vi den till dig. Du behöver inte alltid kämpa för att överleva. En gång var det så. Men inte nu. What ever will be may be”

Jag tror att jag började gråta då. Att jag plötsligt förstod. Eller kanske är det bara en efterkonstruktion. Kanske fortsatte jag bara att vara arg. Det var ju enklare. Men nu förstår jag. Nu vet jag. Och även när frukostkyparen nu i januari 2012 rusar in och dämpar musiken förstår jag. Jag behöver fortfarande bli påmind. Men för säkerhets skull spelar restaurangen den igen och igen. Inte bara den dagen utan hela veckan som vi är där. Och när vi en enda kväll går iväg och lyssnar till en orkester så spelar de den naturligtvis också.

Ibland är världen mycket märklig. Och underbar.

http://www.youtube.com/watch?v=xZbKHDPPrrc

Harry Potter speaking

Nu när jag lite långsamt vinglar runt på aningen osäkra ben får jag gott om tid att tänka. Och i huvudet surrar något som en av läkarna på Kanarieöarna sa till mig. “This is not the right time to be a good soldier”. Nej nej nej. Jag är så trött på att vara det. Jag trodde jag slutat Och så är jag det till och med i halvt medvetslöst tillstånd… Det går an att vara klok och leva efter vad man lärt sig så länge livet löper på som vanligt. Men när rädslan slår till är det lätt att ramla tillbaka i de gamla hjulspåren.

Harry Potter och jag…

går nu båda omkring med ett rejält ärr i pannan. För min del förorsakades det av en vecka på Kanarieöarna. En sista minuten där mina leder skulle bli mjukare och min själ skulle få ljus. I stället svimmade jag plötsligt en natt när jag skulle gå på toaletten. För första gången fick jag åka ambulans. Både den erfarenheten och den efterföljande sjukhusvistelsen hade jag gärna varit utan. Men vilken lycka att till slut få tillstånd att åka hem! Vilken lycka att leva! Vilken lycka att kunna gå till Pressbyrån på alldeles egna ben.

Nystart

Så har det nya året startat. Snart har de två första veckorna gått. Det finns något förväntansfullt med ett nytt år. Som om allt nu vore möjligt.

Och det här året har börjat bra. På årets första dag stakade jag mig ganska mödosamt fram i skidspåret, men kände ändå att det går framåt, det går åt rätt håll. Idag har varit en sådan dag som började med att jag var sur på insidan och att jag därefter blev glad inuti men genomsur utanpå. Inget paraply, ingen regnjacka utan en täckjacka som blev bara tyngre och tyngre av allt det där regnandet. Nu hänger kläderna på tork och jag är nöjd här under min pläd och med en stor tekopp bredvid. (Rooiboste med blåbärssmak – mycket gott.) Glada nyheter är att “Till mamma på mors dag” kommer som pocket i vår och att “Skammens boning” och “Vi vet nog vem du är” redan kommit ut som POD-böcker, vilket innebär att de alltid kommer att finnas tillgängliga. Det gläder mig i den här tiden då många böcker blivit en förbrukningsvara som snabbt reas ut och försvinner.

Disciplin och rutiner…

Vilket väder. Det är mer höst än vinter. Därför var det extra skönt att få se lite snö och åka skidor, även om det var ovanligt lite snö även i Idre i år. Nu är det vardag igen. Det innebär bland annat de vanliga skrivrutinerna. Jag fick nyligen frågan av en ung flicka vad som är viktigt för mig när jag skriver. Rutiner svarade jag. Disciplin och rutiner. Det hade jag aldrig trott om mig själv när jag var ung, att jag skulle svara en sådan sak…

Gott nytt år!

2011 är snart slut. Jag har åkt norrut och åker skidor på det där långsamma, vilande sättet. Tankarna kommer ifatt. Allt det som hänt under året. Allt det jag hoppas på inför kommande år. Flera helt olika skrivprojekt är på gång. Jag vet inte än om de blir av men tror på dem det gör jag. Allt gott önskar jag er – och mig själv.

Änglars makt

“Giv mig ej guld ej prakt giv mig blott änglars vakt”, de orden ur Sibelius Julvisa gråter jag till varje advent. Glädjetårar. Människokärlekens tårar. Och att jag ibland sjunger fel och sjunger “änglars makt” säger kanske en del om vad jag egentligen vill. Ja, nu är den då här alldeles strax, den efterlängtade julen. I stället för julkort får du ett kapitel om julen, hämtad från min bok Skammens boning. Tack vare änglars vakt, änglars makt sitter jag här idag. Och jag tänker på de goda änglar jag mött i mitt liv. Många av dem finns inte kvar här på jorden, men de lever i mig.

Jul, Skammens boning

Tomtar, katter och överraskande klappar…

Vilken trevlig överraskning det var att slå upp DN i lördags och upptäcka att de rekommenderade Till mamma på mors dag som julklapp. Ett extra besök av tomten. Det kan behövas eftersom vår katt Selma mest varje dag går bärsärkargång med min gamla barndomstomte som jag en jul fick av moster Mary. Jag undrar vad den gamle mannen i Kramfors som gjorde tomten skulle säga om Selmas framfart? Och ännu mer undrar jag vad Selma har emot tomten. Annars ser jag så här års på adventskalendern på TV. Det här året njuter jag extra mycket. Och om det är någon av er som också ser den, så vill jag säga att aldrig, aldrig vill jag vara Blanche Flores. Men alltid ska jag vara Charlie.